Mentorsamtal i liten grupp, del fem

Jag har väl inga problem med mitt
skrivande, skrivandet har ju problem
med mig. Det borde jag väl inte, borde
borde. Tack Marlene. Du skriver ju
om de grekiska gudarna.

Så behöver man inte tänka ut
något själv. Först flickor och blod
och sen grekiska myter innan man
tröttnar på det. En väldig tyngd i
det jag skriver.

Texter kan jag definitivt ha respekt för.
De tillkommer ju oftast under väldigt
väldigt väldigt kort tid. Det är ju inte
så jävla viktigt kanske. Jag tror inte
att det finns något faktiskt.

Jag tycker om att sova väldigt länge.
Flykt sådär. Jag är inte självmords-
benägen direkt. Det är inte bara så.
Lägger på det över mig själv. Nu
tänker man på när man inte skriver.

Mentorsamtal i grupp, del fyra

Kedja sig fast i skrivbordet med
sin tekanna. Skurup kan ibland
bli lappsjuka 2.0 Diciplin. Inget tjaffs.
Korridoren är ett slags ingenmansland.
Där var bara köksgrejer. Ingen konst

Och inget kul. Vilket i sig kan vara
ett problem. Det kan ju vara skönt
att gå någonstans. Livet kommer att
störa var man än är. Samtidigt som
man skapar det yttre rummet,

skapar man faktiskt också det inre.
Det har man ju hört att det finns
människor som mår bra av rörelse.
Då blir det liksom ett slags brus.
Hittar texten sitt eget slut?

Då finns det ljud i öronen som jag
inte är det minsta koncentrerad på.
Det är min teori, en av flera.
Se det lite som att skriva ett pussel.
Man tröttnar lätt på det man skriver.

Mentorsamtal i liten grupp, del tre

Jag går och duschar, tar på mig
min finaste konstym, slips och
skriver! Små grejer som knyter
samman till skrivandet. Så sitter
jag där med min kanna té

tills den tar slut. Det är förkastligt.
Jag är knäckt i två dagar efteråt.
Det finns ingenting här ute.
Vad fan, jag måste ju äta alltså.
Man blir avundsjuk på deras diciplin.

Är det ingen som hamnar i det
meningslösa jag har?
Historiska rötter. Den lusten.
Vem är det som har rest
den muren?

Ni kan ju lära av den.
Just att utveckla en idé.
Bollplank som det hette på 70-talet.
Benägenheten att springa iväg
och göra andra saker.

Mentorsamtal i liten grupp, del två

Göra upp ett skelett.
Så vävs den tillslut ihop.
Det är ju bara första fasen av allting.
Första känslan är bara en.
Sen är det faktiskt svårt att skriva,

en text gång på gång på gång.
Jag upplever att jag inte är
befläckad av tillvaron.
Mitt i natten. En rask promenad,
gärna i öknen.

Skriva texter jag inte alls var
kapabel till. Gå full och skriva
en hel A4.
Skapar med en rödvinsflaska
i en handen.

Det var ett väldigt högt pris han
fick betala för det.
Jag tror man behöver hitta sin tid.
Kaffe nummer två.
Kaffe nummer två.

Mentorsamtal i liten grupp, del ett

Man skyler ner sig själv litegrann.
Du både uppskattar och ville inte ha det.
Att ta till sig flow. Jag gillar idrottsmetaforer.
Kroppen blir van vid det tillståndet.
Jag är en fanatisk tangodansare.

Helt rusig av sin egen framgång.
Det kan ju vara roligt att skriva.
Det är som att ta en kaffe och
kaka istället för att dricka sig full.
Det var på dig vi var.

Måste jag ge mig in och stångas
med det här?
En konstruerad känsla.
Så blev det självmål ändå tillslut.
När man har avlägsnat sig från känslan.

Man får tänka som en kirurg.
En grov första version.
En känsla av sorg och tomhet
infinner sig. Då undrar jag spontant,
vad du har för rutiner?